"Ni gjorde ett precis lika bra jobb med att heja på som jag gjorde med att cykla!"
sa en tjej till en supporter igår när hon gått i mål.
Jag tyckte det var så fint sagt.
Tänk alla dessa barn, mammor, pappor, mormödrar, syskon och vänner som stöttar de tävlande.
Utan alla supporters så vore det näst intill omöjligt och inte alls lika roligt.
Hur många gånger har inte mamma varit med på skidtävlingar och hållt jackan, tagit överdragsbyxorna, serverat äggmackor och varm saft, kramat när man varit ledsen och när man varit glad.
Alla de gånger som pappa har skjutsat till starten, burit skidorna, vallat skidorna, peppar och hejat.
Utan dem hade det aldrig gått det här med tävlandet.
Tänk vad idrottande är bra för att göra något tillsammans som familj eller som kompisgäng.
När vi sprang Lidingö Tjejlopp förra året så var det roliga att vi var ett litet gäng som dagen före loppet shoppade, åt god mat, bodde på hotel och sen åkte ut till starten tillsammans.
Elin, Emma och jag supplerade varandra och sprang alla tre.
Att genomföra Orsabajken hade inte varit alls lika roligt om jag, syrran och våra andra hälfter inte hade tränat tillsammans inför loppet och stått där på starten ihop.
Att gå i mål och få en stor kram av sambon som säger att han är stolt över mig är värt (nästan) lika mycket som att få en plakett eller medalj!
/Storasyster
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar