söndag 17 augusti 2014

Cykelvasan, kan man vara stoltare?

Dagen med stort C var här. Dagen Cykelvasan! Innan start var vi alla lite pirriga. Jag blev så girig att jag råffade åt mig all pappas gel innan syrran hann hejda mig. När alla hade gått på toaletten och nervöskissat för hundrade gången stod vi äntligen i startfållan. Nervösa men taggade. 



De första 2 milen var vi riktigt taggade, allt flöt på precis som det skulle. När vi rullade in i Mångsbodarna var vi vid gott mod, syrran fikade som aldrig förr och vi kände oss pigga i benen. Att vi redan tagit oss så långt och allt gått så bra kändes fantastiskt, att det här bara var uppvärmningen inför vad som skulle komma rörde oss inte i ryggen!


Nästa stopp var Risberg. Ca 6 mil kvar till mål. Här konstaterade vi att "fy fan"! Banan var lerigare, stenigare och smalare. Jag fick en liten svacka och insåg att jodå, det här skulle ta ett tag! Samtidigt var det inte läge att börja gnälla nu, trampade på och försökte tänka positivt.



5 km innan Evertsberg, in i halva loppet, hände något. Jag och syrran kom ifrån varandra. Vi båda gjorde vad vi tänkte att den andre skulle gjort, trampade på som aldrig förr! Det var tungt och det var slitsamt. Låren var stumma och mjölksyran sprutade. 2 mil innan målgång insåg jag snart var det över. Efter att ha åkt Öppet spår visste jag att de sista 9 km var det lätt. Tårarna började komma och jag kände mig så stolt! De sista 2 km var det blodsmak och en galen smärta i axlar, rygg och lår. Men vad gjorde det med en sån fantastisk publik!? 

Otroligt stolt rullade jag över mållinjen på 4.48. Vilken utmaning och vilken glädje! 

/ Lillasyster 













Inga kommentarer:

Skicka en kommentar