Fortsätt att älska din träning

Tänk så många gånger som jag har trampat i fällan att gå ut för hårt med min träning,
speciellt på våren!
Jag springer så lätt för långt första gången, för fort och lägger in massor med pass första
veckan bara för att det är så kul.
Sen så kommer förkylning och ont i knäna som ett brev på posten.
Och då försvinner motivationen igen.

Tips för att fortsätta älska sin träning är verkligen att gå ut lugnt och successivt öka träningsmängden och intensiteten.
Förra årets träningsupplägg är jag mycket nöjd med. Jag tog det lite lugnt på våren.
Gjorde upp en plan för hur och vad jag skulle träna för att uppnå mina mål.
Och så höll jag mig också skadefri och frisk ovanligt länge!

Lagom tempo
Jag körde inte skiten ur mig de första träningspassen under våren utan tog det lite lagom.
Bestämde mig för att jogga i prattempo, att det var helt okej att gå en bit om det kändes tungt.
Dessutom såg jag till att verkligen ta vilodagar, inte bara köra på för att det kändes så roligt så där i början. På vilodagarna var det perfekt med sköna hundpromenader, återhämtning och vila behöver inte betyda ryggläge.

Stärka kroppen
Eftersom jag brukar få problem med knäna så såg jag till att stärka upp musklerna runt omkring för att inte ledbanden och muskelfästena skulle ta stryk.
Här är ett klipp från TV4 Nyhetsmorgon där Lofsan pratar om hur du kan förebygga ont i knäna vid löpning (ca. 8 min in hittar du övningarna), jag tittade på det förra året och använde mig av flera av övningarna som hon visar.

Variera
Vi varierade träningsformer under förra våren. Cykling, löpning och styrka fick alla ta plats i veckorna. Det gjorde att det var väldigt roligt hela tiden. Blev inte någon slentrian utan hela tiden nya utmaningar. Det gjorde också att vi inte slet på samma kroppsdelar på samma sätt hela tiden. Olika muskelgrupper fick mer tid för att återhämta sig.

I år står jag inför en lite annorlunda utmaning.
Jag börjar längta så efter att få min kropp tillbaka. Stånkar och stönar som en hel flodhäst när jag ska bädda rent i sängen. Kravlar fram till en vägg eller pall för att ta stöd när jag ska resa mig från golvet. Ändå är jag väldigt, väldigt glad att jag är så pass rörlig! Jag gungar fram som Muminmamman på hundpromenader och klarar fortfarande av att ta mig ut i naturen, bara tempot är låååångsamt!

Snart är kulan ett minne blott!

För att lugna alla närstående, jag går inte längre ut i skogen helt själv.

Jag törs inte, vill helst slippa föda barn under en tall med Hugo och Kiwi som barnmorskor.

Sen så förstår jag ju att jag inte bara pang-bom kommer att ha samma kropp tillbaka bara barnet har anlänt.
Läste det här inlägget som Lofsan skrev om att börja springa igen efter graviditeten.

Summan av kardemumman: Ta det lugnt, utgå från dig själv, gör en plan.

/Storasyster