jag tror inte det var riktigt bra för mig, nu förstår jag hur trött jag är idag i jämförelse.
Lilla bäbisen tyckte absolut att vi skulle gå upp, så med tunga ögon gjorde vi det, såklart, för jag gör ju alltid som han vill. För att göra honom glad är det bästa som finns.
Nu har han somnat igen, men jag är vaken. Det där "sov när bebisen sover" funkar inte alltid i praktiken.
Kanske är det den allmänna tröttheten, känslan av att vi för tre månader sen klev in i en helt ny värld när vår underbara son kom och förgyllde vår familj och hela vår tillvaro.
Lyckan och kämpandet för att passa i alla nya roller, mammarollen och ny roll till alla i min omgivning. Min sambo har blivit pappa, hundarna har fått en lillebror, syrran har blivit moster, min mamma har blivit mormor och min pappa morfar, mormor är för tusan gammelmormor nu och min bror morbror.
Det är så otroligt häftigt och under bart och helt galet underbart!
Som sagt, jag vet inte om det är tröttheten kanske men kommer att tänka på den härliga Karin Boye dikten "I rörelse"
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är resan som gör mödan värd.
Resan med Lilla J är det som gör mödan värd, all möda i hela världen är det värt bara för att få vara med honom.
Att få byta en bajsig blöja där bajset liksom tryckts upp på ryggen och smetat ner hans body och min t-shirt.
Att torka bort hans kräks från min axel och tänka att "ah, det torkar!".
Titta in i hans ögon och få ett sånt där härligt leende.
Alla stunder är de bästa! Jag vill inte missa en enda en.
Igår hade jag liten "egen tid". Det var jättekonstigt, så jag lät bli.
Skulle ut och jogga och visste inte vart jag skulle göra av händerna, så jag tog med mig Kiwi.
Efter en sömnlös natt så ligger nu Lilla J och sover gott, jag sitter med en stor kaffekopp i framför mig och ett ännu större leende på läpparna och är så tacksam, sådär riktigt fånigt tacksam!
"Första tiden med ett litet barn är tufft!" sa dom.
Men hur jädra coolt, fantastiskt och underbart på alla sätt och vis det är var det ingen som sa, det har jag upptäckt alldeles själv!
Det värsta är att tiden går alldeles för fort. Det finns något samtidigt ljuvligt och hemskt i att se hans framsteg varje dag. Se honom växa upp och inse att just den här dagen kommer aldrig mer igen, men det kommer en ny spännande dag imorgon!
Den här sommaren har inte alls blivit som vi tänkt oss, men så är det ju oftast. Och bara för att det inte blir som man tänkt sig så behöver det ju inte bli sämre.
Frossar i bilder från den delen av sommaren som gått. Tittar och njuter och delar med mig!
Nu ska jag hälla upp mer kaffe i koppen och dricka den lutad över vagnen för min son är så underbart vacker att titta på!
/Storasyster
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar