Teamet

När man står där och försöker skrubba loss klistermärken från köksstolarna, ropar "tyyyyst" till hundarna och någon plötsligt gör nummer två på hallgolvet (inga namn nämnda på grund av visad respekt för den personens integritet, men det var inte jag!). Då är det liksom full rulle.

Eller när lilla hunden måste ut och panikkissa på morgonen, säger han, men när jag släpper ut honom rymmer han direkt till grannen. Och så när jag ska sätta efter honom så vrålas det om välling precis just då och det hörs liksom på tonen att det är nu eller aldrig man ska servera vällingen om man vill ha en dräglig dag. Då är det full spätta.

Och så när man ska iväg....(skulle egentligen räcka med att skriva bara det!).

Barnet klättrar in i hundburen, hunden försöker rymma till grannen, vagnen ska lyftas in men just jäklar hjulen behöver jag ju ta av. Var är bilnyckeln? Hade jag packat ombyte? Svetten lackar. Alla på plats! Har glömt något inne, var gjorde jag av hemnyckeln?  Kommer iväg, kör 500 m, kommer på en sak till jag glömt, vänder, var är hemnyckeln?

Då är det kaos.

Och ibland är det så, långt ifrån hela tiden, men ibland och det är därför vissa småbarnsföräldrar ibland har något stirrigt i blicken, de lever med ständig förhöjd stressnivå.

Men då är jag så glad och tacksam för mitt team, min familj! De kommer med mat, är barnvakt, hundvakt, håller ordning på våra extranycklar och packar det jag glömt!

Fantastiskt team, utan dem skulle det vara kaos betydligt oftare!

/Storasyster