På bättringsvägen

Vår första natt hemma har gått bra, han blir piggare vår lille skrutt och andas nu bättre.

Så fruktansvärt otäckt att se hur han bara blev sämre och sämre och riktigt fick kämpa för att andas. Jag är så tacksam för att vi var på helt rätt ställe och fick så bra hjälp när han var som sämst. Har fått förloppet föe RS-virus förklarat för mig som att barnet först blir sämre och sämre under några dagar (ca 4), sen kommer man upp på en platå där de är som sämst under 2-4 dygn och efter det så vänder det igen och sakta men säkert  så blir barnet bättre och bättre.

Vi kom in där precis när han blev som sämst och de rutinerade sjuksköterskorna hörde i princip på hans hosta att det var RS och kunde snabbt sätta in rätt hjälp, redan innan testresultaten från akuten kom. När de först sa att han troligtvis skulle bli ännu sämre vår lille kille så kändes det bara så hemskt. De trodde inte att han kommit upp till de dygnet när han var som sämst och de sa då att det fanns risk för att de skulle behöva koppla in sond. Det blir så jobbigt för de här små med RS att andas så de orkar då inte äta själva. De har ingen möjlighet att själva harkla upp slemmet och behöver därför hjälp med att lösa upp det, därför fick han inhalationer vår lille skrutt. Men som tur var blev han inte sämre än den där första natten vi var inlagda. 

De trodde det berodde mycket på att han orkade amma hela tiden. Så glad att amningen fungerar så bra! När han var dålig och trött så väckte jag honom dör att han skulle amma var tredje timma och det är jag väldigt glad för.

Nu är han piggare igen, orkar både vara glad och arg. Han vaknar av sig själv och andas lugnt och det är så skönt att vara hemma. Glad och tacksam för att vår fantastiska sjukvård finns och ännu gladare att vi inte längre behöver den. Nu hoppas vi slippa såna här otäckheter något mer, finns det något värre än när ens barn är sjuka, jag tror inte det!

Kiwi är också glada att vi är hemma och pysslar om sin oroliga matte med en stor puss! Vår härliga hårboll!

/Storasyster