Tänk vad tacksam jag är för att jag har så fina föräldrar som åker land och rike runt för att hjälpa oss.
Imorse vaknade jag till den vanliga utsikten från sovrumsfönster. Den utsikten kommer vi bara vakna till två mornar till.
Nu har jag börjar tänka i de tankarna. "Nu är det sista gången jag...". Men det känns bra. Det känns som ett snabbt men bra avslut. Lite som att dra bort ett plåster. Men Idre kommer alltså stå kvar. Och nu ser vi fram emot att ha närheten till saker och ting. Inte behöva åka 15 mil för att shoppa lite.
/ Lillasyster
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar