Närke

Det är en häftig känsla att vara hemma igen.
Efter flera års farande och flyttande för plugg, jobb och kärlek
så har både syrran och jag landat här i våra trygga hemtrakter igen.

Där vi känner igen grannarna,
där vi hittar på lilla torget,
där vi törs gå i skogen även när det är mörkt,
där vi har rötterna.
En häftig känsla att få känna sig rotad, att helt självklart hitta från plats
till plats.
En häftig känsla också att som vuxen återuppleva de gamla trakterna
och få visa dem för sin andra hälft och sitt barn och på det sättet
se dem med nya ögon.

Jag fastnar lätt för dikter, det är något med ord som kan förtrolla mig.
De här två läser jag igen och igen.

Vägen hem

Jag vet en väg som leder hem.
Den vägen är tung att gå.
Var vandrare där blir en fattig man
och liten och ful och grå.

Jag vet en väg som leder hem.
Den vägen är kal och ren.
Den är som att luta sin varma kind
mot obarmhärtig sten.

Men den som känt den stenen
mot kindens isade blod,
skall märka, hur mild dess hårdhet är,
hur trogen och fast och god.

Och han skall tacka stenen
och hålla det hårda kärt
och prisa det enda kämpaspel
som var sin seger värt.

/ Karin Boye

Sång till Närke

Vi hälsa dig Närke, vår älskade hembygd!
Du binder oss alla med fostrarens band,
varhelst vi än bo under himmelens skyar
från Tivedens skog upp till järnbäraland.

Du skogarnas Närke, där taltrasten tolkar
vår aning och dröm i den nordiska vår!
Du slätternas Närke, där lärkorna stiga
i jublande sång, medan tegmannen sår.

Du Närke, den storm dina skogar har dämpat,
går mild över slätternas blommande råg,
och därföre ger du oss kraften och lugnet
och odlarens trygga och rofyllda håg.

Du ger oss den fasta men lågmälda rösten,
du ger oss den segrandes styrka och märg.
Vi hälsar dig Närke, där guldaxen skördas
i hägnet av blånande skogar och berg.

/ Albert Johansson

/ Storasyster