Det tar lite tid att smälta en förlossning, den här gången kände jag inte "det här kan jag tänka mig att göra igen!" så fort bebisen tittade ut som jag gjorde första gången. Två förlossningar kan man verkligen uppleva på helt olika sätt. Det här var snarare "tack och lov att det är över!".
Innan det hela väl drog igång var jag bra trött på att vara gravid, som ett enda långt väntande där man gick på helspänn och letade tecken kändes det och så kom han ju ändå bara en dag efter BF. Det var först dagen efter Vasaloppet, då när jag bestämde mig för att på måndagen skulle jag iallafall inte föda något barn, jag kände mig inte sugen helt enkelt, som han kom!
Med dunder och brak vaknade jag av värkar klockan två på natten, ingen tvekan om att det var på riktigt. Jag gick och la mig igen och lyckades sova lite. Värkarna tilltog, den berömda slemmisen gick och vid sex väckte jag mannen. Barnvakten ringdes hit vid sju och fick kasta sig iväg. Vi käkade frukost och vid åtta skulle vi åka. Då duggade det tätt mellan värkarna och det var så pass att jag fick ligga ner när de kom. Lägga mig i kökssoffan, på hallmattan, på badrumsgolvet. Trodde aldrig jag skulle få på mig skorna eller ta mig ut till bilen. Var en massa små saker jag fick för mig att jag "var tvungen att göra", stoppa det bästa läppsylet i fickan och sånt!
Väl framme i Örebro var det inte tal om att gå från parkeringen, det var tufft att gå från hissen in på förlossningen! Öppet 6 cm fick vi veta när vi kom in! Så skönt att att det var igång på riktigt och skönt också att ha varit hemma ganska länge kände jag.
Sen skumpades det pilatesboll och TENSen var på! Det tog ett tag innan någon bebis tittade ut så vi hann med att prova förlossningspallen, ta hål på hinnorna som inte gick av sig själva, dricka himmelsk päronsaft och ligga på lite olika sätt i sängen innan det var krystningsdags. Min man var en klippa, han skulle kunna jobba som doula!
Min skräck (en av dem) inför förlossningen var att det skulle bli som sist att jag inte fick några riktiga krystvärkar. Så blev det inte! Jösses! En krystvärk är inte att leka med! Oj så många gånger jag tänkte att jag inte ville! Och oj så många gånger jag svor åt mig själv över att jag valde lustgasen men stod över ryggbedövningen. Hade jag fått en krona för varje gång jag sa "Hjälp mig!" till alla i rummet så hade jag gått därifrån som en kvinna inte bara rik på kärlek utan också på pengar!
Det var fantastiska barnmorskor som lyssnade och hjälpte mig att få förlossningen så bra som möjligt för mig. De hjälpte mig att lägga upp en plan för hur vi skulle göra och jag könde mig hela tiden trygg. Förutom en stund där på slutet när jag helst ville gå hem.
Men så kom han, han var just en han! "nu ser vi bebisen, du kan känna huvudet om du vill!" sa barnmorskan. Det var fantastiskt att känns hans lilla huvud, han var på riktigt på väg! "Nästa gång släpper jag ut bebisen!" sa hon sen så jag visste att nu jäklar var det inte mycket kvar!Ögonblicket då vi hörde honom, för han kom skrikandes, är en av livets häftigaste stunder, de lyfte upp honom så vi fick se och så fick han ligga på mitt bröst.
"Vi har fått en bebis! Vår bebis är här! Nu är han här!" och annat klokt sa jag i min totala lyckobubbla!
Sen åt vi mackor, luktade på honom, fotade och log från öra till öra!
//Storasyster
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar