Dagen då vi cyklade uppför!

Tack för ett kanonbra pass!

Tänk va roligt det är att träna i grupp! Att peppa varandra, att tävla en liten bit, att få höra att man jobba på bra!

Ibland vill jag bara ha musik i öronen och få "vara i fred" med min träning. Njuta av att koppla bort allt annat och bara vara mitt i det som jag håller på med just nu.

Men idag kändes det verkligen hur vi lyfte varandra under passet och vi pressade oss hårdare än vad vi hade gjort om vi varit själva.

På cykelturen idag bar det uppför, upp, upp, mot toppen!

Vi cyklade upp till toppstugan i Grönklitt.

Ny i vår lilla cykelliga var brorsan. Han gjorde ett kanonjobb och såg också ganska mör ut när vi kom upp på berget och spanade ut över den milsvida utsikten.

Tröttast av alla och sist upp för backen var jag.

När syrran petade i en lättare växel och cyklade förbi så svor jag för mig själv. Växlade jag också och trampade på lite snabbare. Men hon försvann som en liten vessla.

Det var precis som på bergsetapperna på Tour de France, det går fort att bli ifrån cyklad i uppförsbacke.

Jag blev så frustrerad att jag bara ville kliva av cykeln, skrika rakt ut och slänga den i diket. Men istället använde jag ilskan till att fokusera på att ta mig upp sista biten. Och fokus behövdes för det var brant!

Väl uppe kände jag mig som en riktig vinnare! Jag hade orkat hela vägen upp på under en timma! Yes!

Vilket lyckorus!