Detta gäller i alla möjliga situationer tror jag, i sin träning, på sitt jobb, vad och när man än ska prestera!
Men det tär också på ork och självförtroende att aldrig vara nöjd, att inte stanna upp och riktigt unna sig att njuta när man gjort något bra. Alltid vilja vidare, bli bättre.
För att må bra så måste man unna sig att klappa sig själv på axeln och tycka att man presterat riktigt bra när man faktiskt gjort det!
Jag brukar aldrig eller i alla fall sällan känna att jag förberett mig tillräckligt inför saker. Jag tycker att jag borde ha tränat mer, hårdare, annorlunda inför lopp jag ska genomföra.
Så tycker jag det kan få vara, det kan man använda som drivkraft för att träna smartare inför nästa gång man ska prestera.
Men jag brukar försöka att ändå vara snäll mot mig själv och verkligen känna att jag är stolt och nöjd över själva prestationen. Jag gjorde precis allt jag kunde och det ska jag vara nöjd med nu!
Det här gjorde jag riktigt, riktigt bra!
Innan hade jag varit sjuk så träningsupplägget blev inte som jag hoppats.
Det var massor med personer som cyklade snabbare än mig, t.ex. den där lila lilla tösen.
Men det har ju ingenting med min prestation att göra, jag var grym den här dagen!
Cyklade liksom hela härliga Vasaloppet!
Konstigt nog så har detta även speglat av sig inför förlossningen som ju i och för sig är en kraftprestation, men inte någon där jag ska sätta en massa press på mig själv. Kan man vara bra eller dålig på att föda barn?
Jag får för mig att jag borde göra det ena eller det andra innan förlossningen för att det ska bli riktigt bra.
Säkert helt normalt att känna så, men också onödigt!
Den här filten har jag känt att jag "bara var tvungen att hinna färdigt med" innan barnet kom.
Varför? Skulle barnet vägra komma ut annars? Vi har ju andra filtar så bebis skulle inte behöva frysa.
Men nu är filten i allafall klar! Dags att komma?
/Storasyster
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar